NU...
Än en gång känner jag mig stressad utan någon som helst anledning.Jag är väl medveten om att det är ett uttjatat ämne och att jag inte direkt är ensam om detta ”lyxproblem”. Tyvärr så måste jag i alla fall ta upp ämnet och ironiskt nog slösa ännu mer tid på onödig sysselsättning...
Det är ett faktum att allt ska gå snabbare att göra allting och vi ska pressa mer och mer in i våra redan hektiska liv. Frågan är om detta är ett storstadsproblem, om man nu kan kalla Stockholm för en stor stad, eller om tempot även ökar på landsbyggden. Jag är 23 år och känner att mitt liv håller på att rinna ifrån mig. Vid 23 års ålder för 50 år sedan så räknades man visserligen som ”vuxen”, men som jag har förstått det på de berättelser jag har hört av de äldre så var det mest de negativa kraven som man skulle försöka uppfylla. Det var inte ovanlig att fortfarande bo hemma och hjälp till med de sysslor föräldrarna ville ha hjälp med, när man tänker på det så hade man ju bara varit myndig i 2 år... Nuförtiden så är det mer vanligt än ovanligt att man har flyttat ifrån föräldrarhemmet, åtminstone om man ser till min umgängeskrets. Att man ska ha uppfyllt ett krav av sexuella partner eller ha haft någon form av förhållande ses också till det mer normala. Samtidigt som samhället ställer krav på oss unga att tillföra något till samhället, antingen genom att arbeta eller studera så ska vi försöka upprätthålla sociala relationer.
När jag sitter hemma och “latar” mig så känner jag mig stressad. Jag är för upptagen att leva livet i morgondagen istället för att följa den gamla klyschan ”fånga dagen”, det är för banalt, för enkelt. Vad ska jag göra imorgon? Hur ser min vecka ut? Snart kommer våren, bara lite till, snart, om en stund. Hur kommer det sig att det ska vara så jävla svårt att säga till sig själv ”NU ska jag njuta, NU lever jag, skit i allt annat och ta det som det kommer”.
Snabbmat, snabbtåg, planering, visioner, planer, hets, stress, spring i rulltrappan, spring till tuben för att du inte ska behöva vänta 2 minuter, ta en korv på vägen, hoppa över middagen, hinn, måste, stressa, hetsa.
Samtidigt ska vi vara eftertänksamma, intelligenta, utvilade, pigga, fräsha, snygga, inne, välutbildade, välavlönade, produktiva, problemfria, framgångsrika, omtyckta, populära och inte minst lyckliga. Tänk efter hur ofta du är lycklig? Lätträknat va?
Visst, vi kanske inte blir lyckliga av att sitta på våra ”jag tar en pizza för att jag inte hinner laga mat” feta rövar, men om vi skulle ta en del av varje dag och göra det vi helst vill (nu vet jag att de flesta av er tar er den tiden varje dag, men det var inte DET jag menade...) och bara njuta. Jag är så jävla less på att leva i morgondagen. Det blir en allför stor uppoffring av den tid vi faktiskt kan påverka, nuet. Nu kan jag göra något – imorgon också, men det är det nuet. Om man inte tar vara på sig själv kommer man nig bara att hänge sig till självdestuktiva beteenden; spela, knarka, supa, religiösa sekter, ohanterbart aktivt sexliv (med andra eller sig själv) för att döda sinnet. Jag har kommit fram till vad som är MIN njutningspunkt, att skriva. Oavsett om någon läser detta eller inte så har jag satt mig ner NU och tänkt efter lite. Sitter hemma med Tracy Chapman i bakrunden, avstäng tv och känner mig mer avslappnad och tillfreds än vad jag har gjort någon gång under resten av dagen.
Hitta vad som gör att ni kan ta vara på nuet och verkligen njuta, eller skit i det – inte mitt problem.
PUSS O KRAM på er...
Det är ett faktum att allt ska gå snabbare att göra allting och vi ska pressa mer och mer in i våra redan hektiska liv. Frågan är om detta är ett storstadsproblem, om man nu kan kalla Stockholm för en stor stad, eller om tempot även ökar på landsbyggden. Jag är 23 år och känner att mitt liv håller på att rinna ifrån mig. Vid 23 års ålder för 50 år sedan så räknades man visserligen som ”vuxen”, men som jag har förstått det på de berättelser jag har hört av de äldre så var det mest de negativa kraven som man skulle försöka uppfylla. Det var inte ovanlig att fortfarande bo hemma och hjälp till med de sysslor föräldrarna ville ha hjälp med, när man tänker på det så hade man ju bara varit myndig i 2 år... Nuförtiden så är det mer vanligt än ovanligt att man har flyttat ifrån föräldrarhemmet, åtminstone om man ser till min umgängeskrets. Att man ska ha uppfyllt ett krav av sexuella partner eller ha haft någon form av förhållande ses också till det mer normala. Samtidigt som samhället ställer krav på oss unga att tillföra något till samhället, antingen genom att arbeta eller studera så ska vi försöka upprätthålla sociala relationer.
Jag behöver inte se till längre än mig själv för att se att vår generation inte får i närhaten av den rast och vila som skulle vara nyttigt för oss, vår ”göra ingenting tid”. Om jag skulle vilja pausa mitt liv i ett halvår och göra ingenting så skulle samhället förmodligen klassa mig som lat och omotiverad. Vad är det vi har så jävla bråttom till? V A D????
När jag sitter hemma och “latar” mig så känner jag mig stressad. Jag är för upptagen att leva livet i morgondagen istället för att följa den gamla klyschan ”fånga dagen”, det är för banalt, för enkelt. Vad ska jag göra imorgon? Hur ser min vecka ut? Snart kommer våren, bara lite till, snart, om en stund. Hur kommer det sig att det ska vara så jävla svårt att säga till sig själv ”NU ska jag njuta, NU lever jag, skit i allt annat och ta det som det kommer”.
Snabbmat, snabbtåg, planering, visioner, planer, hets, stress, spring i rulltrappan, spring till tuben för att du inte ska behöva vänta 2 minuter, ta en korv på vägen, hoppa över middagen, hinn, måste, stressa, hetsa.
Samtidigt ska vi vara eftertänksamma, intelligenta, utvilade, pigga, fräsha, snygga, inne, välutbildade, välavlönade, produktiva, problemfria, framgångsrika, omtyckta, populära och inte minst lyckliga. Tänk efter hur ofta du är lycklig? Lätträknat va?
Visst, vi kanske inte blir lyckliga av att sitta på våra ”jag tar en pizza för att jag inte hinner laga mat” feta rövar, men om vi skulle ta en del av varje dag och göra det vi helst vill (nu vet jag att de flesta av er tar er den tiden varje dag, men det var inte DET jag menade...) och bara njuta. Jag är så jävla less på att leva i morgondagen. Det blir en allför stor uppoffring av den tid vi faktiskt kan påverka, nuet. Nu kan jag göra något – imorgon också, men det är det nuet. Om man inte tar vara på sig själv kommer man nig bara att hänge sig till självdestuktiva beteenden; spela, knarka, supa, religiösa sekter, ohanterbart aktivt sexliv (med andra eller sig själv) för att döda sinnet. Jag har kommit fram till vad som är MIN njutningspunkt, att skriva. Oavsett om någon läser detta eller inte så har jag satt mig ner NU och tänkt efter lite. Sitter hemma med Tracy Chapman i bakrunden, avstäng tv och känner mig mer avslappnad och tillfreds än vad jag har gjort någon gång under resten av dagen.
Hitta vad som gör att ni kan ta vara på nuet och verkligen njuta, eller skit i det – inte mitt problem.
PUSS O KRAM på er...
Kommentarer
Postat av: Jonas
Där satte du ta mig fan huvudet på spiken. Känns som om sökandet efter ett vettigt liv leder indirekt till att man saknar livskvaliteter.
Trackback
