Sverigedemokraterna - från sekt till samfund
Vi är alla medvetna om att vi har ett åttonde parti i riksdagen. SD. Ingen vill kännas vid att man röstade på dem, ingen vill kännas vid att de är verkliga, ingen vill kännas vid att SD faktisk har reell makt. Men så är det.
Sverige vill gärna utmåla sig som ett land som inte tar ställning i krig (ja inte nu då då vi övergick från neutralitetsdoktinen till solidarietsdoktrinen). Vi är goda och tycker om våra medmänniskor... De som inte gör det ses på med fasa, de håller sig för sig själva och skanderar på sina egna möten bakom lyckta dörrar... eller?
NSD, ND, SD etc. har inte blivit tagna på allvar. Inte tidigare, inte nu. Generationsskiftet har dock skett. Partier och grupperingar som tidigare varit högljudda och samhällskritiska, egenartade och exkluderade har tagit mark i de sociala salongerna - med vårt samtycke.
Den gamla sekten, som sågs på med förakt, har fått ett nytt ansikte. Jimmie Åkersson. SD är nu ett städat parti, ett parti som tar sakfrågorna, som gör skuggbudget, som arbetar enligt alla regler som krävs för att få vara med och påverka i den riktning de vill. De är inte längre så kontroversiella (Tobias Billström (M)), de låter inte så farliga och de orakar inte längre de största skandalerna (Juholt, Bildt). Vi lyssnar på vad de har att säga, de är en del av vår vardag.
Från att ha varit "ett nytt främligsfientligt parti" till att ha blivit SD med svenska folket. Kanske lite tokroliga (rapporter från systembolaget och Almedalsvedckan), kanske lite klantiga (Petzäll) men numera hemtama. Vi har vant oss vid Sds närvaro. De är inte längre de "farliga", media lyssnar på vad de säger, de får ta plats - de har en scen.
Sekten Sverigedemokraterna har blivit ett samfund i folkhemmet: Riksdagspartiet Sveriedemokraterna!
"Welcome to the world of tomorrow"
Vad ska man tro på?
När det gäller religion så finns det mycket man kan säga, både ont och gott. För oss som inte direkt kan ta till oss religionen i sin konventionella form, står det nära till hands att förkasta hela tanken och bara se de negativa bitarna. I många fall så har jag blivit irriterad när männsikor hänvisar till Gud, Allah eller någon allan religiös företeelse när det gäller välbefinnande och sanning. Det kan jag förvisso fortafarande bli men jag har börjat förstå styrkan i själva tron.
I stället för att förkasta och irritera mig i den naivitet jag många gånger tycker att de djupt troende kan ha så ska jag försöka se på vilka goda element personen i fråga får från sin tro. Ett visst mått av min irritation kan möjligtvis grunda sig i avundsjuka. Jag kan kognitivt inte ta in att det skulle finnas en Gud på det sätt som beskrivs i Bibel eller Koran. De som kan det, tror på det och får styrka från det kan få en visshet och ett självförtroende som är förvägrad mig. Det är en avundsjuka, samtidigt som jag får mig en tankeställare.
Anledningen till min nyvunna uppfattning är att jag, genom min skola, genomförde ett studiebesök i en kyrka. Jag har inte varit i kyrkan, bortsett från bröllop och begravningar, på väldigt länge. Framför mig står Elise Lindqvist (googla upp henne om ni vill). Precis som jag många gånger tidigare sett så har tron på en högre makt, Gud, Jesus, Den heliga anden, Allah eller vad man nu väljer, hjälp människor att förändra sina liv och finna lycka. Det är förståeligt eftersom det förmodligen krävs något monumentalt för att ta sig ifrån ett beroende eller liknande (religionen är ju en viktig del i de flesta behandlingar för alkoholister och narkomaner).
Om det är empiriskt möjligt eller inte att bevisa att det finns en högre makt eller inte blir liksom sekundärt när jag insåg den storhet och styrka som tron kan ge en människa. Även om jag fortfarande kan tycka att det är naivt eller "lite mindre värt" med religion i förhållande till "det verkliga livet" och irriterar mig på de som tackar Gud när något har gått bra så förstår jag att detta är något så viktigt och monumentalt i många människors liv så att vår värld förmodligen skulle vara en mycket värre plats om det inte fanns genuint troende människor.
Så jag skulle vilja ha den synen och tankesättet som en troende har. Få ta del av värmen de verkar känna från sin Gud. Tyvärr kan jag inte tro på det sättet. Jag kan heller inte underkasta mig andra människor som påstår att de vet mer om något så abstrakt som övermänskliga makter, det är det ingen som vet - det är liksom kärnan i tron. Skulle en troende vara isolerad från sin tro under en längre period så tror jag att att styrkan skulle falna. En stor del av religionen verkar vara just gemenskapen, att människor blir bekräftade som troende genom sitt samfund och att religionen blir bekräftad och styrkt genom andra och gentemot de andra.
Jag vet inte, det är bara funderingar som är intressanta att belysa. Ett sort problem med religion, för mig, är just att andra människor dikterar och dömer varandra genom sin tro. De tar på sig ansvaret får att den allsmäktiga makten inte klarar av sitt jobb, att de som inte följer Guds lag kommer att bli så hårt straffad att de måste rätta till sin medmänniskas (?) misstag redan här och nu. Det agerande och den attityden är ett drag som jag aldrig kommer att kunna uppskatta, något som verkligen ligger (oftast) de religiösa värderingarna i fatet.
"Blessed is he, who shepheards the weak through the valley of darkness" - Pulp Fiction
