permafrost

Det är roligt att gnälla!
Oavsett vad jag kan gnälla på så är det sällan jag tar chansen att gnälla lite. Även om jag håller med någon som för ett argument så måste jag argumentera för den andra sidan. Även om jag har gnällt på kylan ända sen förra september, så gnäller jag på värmen. Om jag är hungrig så äter jag... för mycket... och blir jobbigt mätt...

Varför... Fan vet jag. Vill väl ha något att göra...

Men varför tycker jag då att de som aldrig, och jag menar tamejfan ALDRIG, gnäller är så jävla jobbiga? "Det är bra med värmen, det har vi inte så ofta". Nej jag vet men jag vill inte svettas att titta på tv... "Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder..." My ass...

När man möter nya människor så är det lättare att känna gemenskap genom gnäll (om man ska dra det lite väl hårt så, genom hat t.ex. nazister och annat pack), det gör att jag kommer närmare folk. Att tycka illa om sammna saker känns viktigare än att gilla samma saker. Ett par som har totalt olika intessen kan älska varandra bara för att ogillandet för samma saker är så stort.

Att inom umgängeskretsen ogilla samma saker är viktigare än att gilla likstämmigt. Jag menar jag skiter väl i om min polare har kass musiksmak, bara han/hon ogillar samma uteställen som jag... Eller ogillar rosaskjortade "pappaspojkar" som inte har en aning om varför det är moraliskt olämpligt att köpa en t-shirt för 1500:- som har blivit sydd av en barnarbetare med invändningen "det är inte mitt problem".

Vi står enade i den underbara gemenskapen av förakt och gnäll!!!