permafrost

Det är roligt att gnälla!
Oavsett vad jag kan gnälla på så är det sällan jag tar chansen att gnälla lite. Även om jag håller med någon som för ett argument så måste jag argumentera för den andra sidan. Även om jag har gnällt på kylan ända sen förra september, så gnäller jag på värmen. Om jag är hungrig så äter jag... för mycket... och blir jobbigt mätt...

Varför... Fan vet jag. Vill väl ha något att göra...

Men varför tycker jag då att de som aldrig, och jag menar tamejfan ALDRIG, gnäller är så jävla jobbiga? "Det är bra med värmen, det har vi inte så ofta". Nej jag vet men jag vill inte svettas att titta på tv... "Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder..." My ass...

När man möter nya människor så är det lättare att känna gemenskap genom gnäll (om man ska dra det lite väl hårt så, genom hat t.ex. nazister och annat pack), det gör att jag kommer närmare folk. Att tycka illa om sammna saker känns viktigare än att gilla samma saker. Ett par som har totalt olika intessen kan älska varandra bara för att ogillandet för samma saker är så stort.

Att inom umgängeskretsen ogilla samma saker är viktigare än att gilla likstämmigt. Jag menar jag skiter väl i om min polare har kass musiksmak, bara han/hon ogillar samma uteställen som jag... Eller ogillar rosaskjortade "pappaspojkar" som inte har en aning om varför det är moraliskt olämpligt att köpa en t-shirt för 1500:- som har blivit sydd av en barnarbetare med invändningen "det är inte mitt problem".

Vi står enade i den underbara gemenskapen av förakt och gnäll!!!

Än en gång så sitter jag här i min ensamhet i min stökiga lägenhet med tangentbordet i knäet... Johanna (min flicka) har åkt ifrån mig, min sambo är hos sin tjej, mina kompisar vill inte messa med mig..

Kolet till vattenpipan suger för det är av ett annat märke än vad jag har vant mig vid så jag kan inte röka heller. Boken jag håller på att läsa har jag glömt på jobbet, på tv går det typ engelska kriminarare, CSI/Miami/New York/LA/Boston/Iraq/Special eller vad fan det nu är (När man än sätter på tv:n är det CSI oavsett kanal...), eller dålig film.

En smart människa kanske går och lägger sig vid det här laget, om inte annat eftersom jag ska upp och jobba imorgon. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att kolla på de sitcoms som äntligen börjas sändas runt midnatt, tillfredställa min hjärna (med hjärna menar jag penis), tillfredställa min mage, kolla på lite mer dålig tv, läsa serietidningar och till slut upptäcka att jag har somnat genom att lakanet och jag sitter ihop och jag inte kan andas...

Jag har inte bestämt om jag ska klämma in något vettigt i det här inlägget eller om jag bara ska svamla på tills folk inte orkar fortsätta läsa. Det sorgliga är att jag har tråkigare när jag skriver detta än vad ni har av att läsa det.

Nu skiter jag i er för nu börjar Scrubs...

Stockholmare! Dryga jävla Stockholmare. Vet allt är bäst på allt. Ser ner på alla, oavsett kön, härkomst, kläder, åsikter, utséende, skor och matvanor. Man är fan ingen riktig Stockholmare om man inte har på sig All Stars, åtsittande brallor, någon tuff mössa och en dryg attityd! Att inte ha krökat på söder för att sedan ta en taxi till östermalm varje lördag är ju att vara ute. Att inte reagera och ha åsikter om ALLT, vad vet man då om världen, vad är då värt att veta?

Så ses vi nog på, vi stackars Stockholmare...

Den stereotyp jag beskriver är "typisk jävla stockholmare" och känns igen av hela Sverige. Men de enda som vet varför, är de som faktiskt har vuxit upp här... Vi som inte bryr oss om vart man festar, vilka skor som är "inne", vilken melankolisk trubadur man ska älska just nu, vilket jävla ställe som är "The Shit".

Sanningen är att dessa "Stockholmare" oftast (finns ju såklart undantag, men då är det idioter jag talar om) kommer från mindre orter och gör allt för att vara inne. Allt för att kunna känna sig som en stockholmare. De lyssnar på sina återvändande vänner om hur stockholmare är (sanningen är att de som kommer tillbaka nog har träffat "Stockholmare" från; Lund, Malmö, Sundsvall, Växjö osv.) och kommer hit och ska anpassa sig till normen.

Därför har stockholmare fått så dåligt rykte! Vi bryr oss inte så mycket, det är de som är rädda att inte passa in som kritiserar mest, för att slippa bli kritiserade först...

"Dodge the bullets, fire first"

Jag vill så gärna hoppas att det inte är jag som har blivit gammal utan att det är en fullt legitim känsla att bli förbannad när ens granne spelar musik med bas som vibrerar min säng halv 3 på natten...
Jag gick upp för att se vem det skulle kunna tänkas vara, och möts av en syn som jag inte hade väntat mig. 

I min enfald så hade jag hoppats på lite småfulla ungdomar som spelade musik och rökte hasch, eller hade vild sex eller något uppåt i alla fall. När jag sur som fan ska gå och skälla ut "ungjävlarna" ser jag en man i 50-60 års åldern som har öppen dörr, halvsover vid middagsbordet. Tv:n eller stereon eller båda är på (jag måste tillägga att jag hade svårt att höra min egen tv så det är inte pensionärsgnäll) och ölburkarna står uppradade på diskbänken.

Som en riktig man konfronterade jag honom med mina värsta smädelser och fick honom att gråtandes be om ursäkt med utskällningen som skulle ha imponerat på den mest rutinerade tonårsföräldern.

Eller så ringde jag min fastighetsvärd imorse och berättade anonymt att en granne har betett sig störande och att jag vill att de ska tala med honom...

Jag vill att det ska vara den först, åh vad jag vill det, men mitt civilkurage kanske inte var så starkt som jag kunde hoppas att det var. Jag vet inte heller om det var att jag var rädd att han skulle bli arg eller ledsen, eller om det bara vara att jag tyckte väldigt synd om honom när han satt där i sin ensamhet.

Ja jag vet inte, bara han håller käften

På något jävla vis så har jag oberoende av varandra blivit flyttpappa till två pojkar som är både äldre och högre utbildade än jag själv....
En ska flytta ut ur min lägenhet, där jag har hyst honom i 5 månader. Jag tyckte ju att det var en självklarhet att JAG skulle fixa med flyttbil, planera, se till att det finns kartonger och annat som hör flytten till... Men, men, vad är vänner för...? Nu vet ju jag att den som kommer att känna sig lite träffad är den person som jag är skyldig pengar, vilket gör att en utekväll borde vara på sin plats...

Usch, nu sitter jag och spelar nätpoker under tiden som jag skriver, lyckades till slut vinna ihop ett par dollar efter gårdagens besvikelse. Jag hade redan vunnit pengar, det var bara antalet som skulle bestämmas och det var ju självklart att de 18% som han behövde gjorde att jag vann $17 istället för $133. Det var det närmaste på länge som jag var nära att börja gråta... Jag kallsvettades och kände klumpen i halsen, det var helt enkelt väldigt, väldigt synd om mig...

Nu ska jag förvalta mina pengar väl så att jag kan "jobba" hemifrån resten av mitt liv...

Ja nu vet ju inte jag om det finns folk som fortfarande läser här eftersom jag har varit så lat och inte skrivit på ett bra tag.... Hade jag fått betalt så kanske det hade gått lättare...

Nej men allvarligt talat så måste jag säga att det är lättare att sitta och skiva på vintern när jag inte har lust att röra mig utanför inomhusvärmens trygga barm. På sommaren kan jag ju faktiskt göra annat än att reflektera över omvärldens orättvisor och senare rapa upp det här för ovilligt läsande ögon.

Börjar ledsna på den slentrianmässiga väld jag har skapat... Allt är vanor inget är nytt. Samma jobb, samma lägenhet, samma tvprogram, samma mat, samma tankar.... Vad är det jag väntar på och varför kommer det inte??

Jaja, det är väl skönt att det finns folk som kan ta att jag gnäller på mina "kafferastsproblem" det är ju inte så att jag har en obotlig sjukdom som gör att jag dör om ett havår, eller blir misshandlad och våldtagen av en slemmig morbror eller så, men det är jävlig irriterande att vara godissugen och allt som finns hemma är havregryn och ost...

Nä jag ska försöka göra en liten comeback på bloggsidan så kanske jag får lite roliga kommentarer som gör att bloggen känns vettig att forstsätta med.